Tage Erlander

Tage Erlander var Sveriges statsminister 1946 - 1969. Inte utan orsak, kom han att kallas ”Sveriges längsta statsminister”, vilket inte minst underströks av hans långa person.

Tage Erlander föddes 1901 i Ransäter, i Värmland, som det tredje av fyra syskon. Han var son till bonddottern Alma Nilsson och folkskolläraren Erik Gustaf Erlander. Fadern var skollärare och kantor i Ransäters kyrka, och en framträdande och aktiv person i bygdens utveckling. Bägge föräldrarna var starkt påverkade av sekelskiftets folkrörelser och aktiva i bland annat Missionsförsamlingen. Hemmet präglades av ett starkt samhällsengagemang och en kristen, liberal grundsyn på den tidens politiska frågor om lika rösträtt och social rättvisa.

Tage visade tidigt läshuvud, och efter studier på egen hand och med sin far och syster Anna, kunde han börja läroverkets fjärde klass vid Läroverket i Karlstad. 1920 tog han studenten där och det ”gick så pass hyggligt att far ansåg sig kunna satsa ett begränsat stöd till mina fortsatta studier… …han [far] kom fram till …att Lund var billigare än Uppsala.”(Erlander T, 1983, s.56) På den vägen kom Tage därför att hamna i Lund och inledde där sina universitetsstudier i ämnena matematik, fysik och kemi med målet att bli folkhögskolelärare.

Under sin tid i Lund utvecklades också Tages politiska intresse. Han tog aktiv del i studentlivet, bland annat i föreningen Den Yngre Gubben, en ”radikal studentförening som stod öppen för alla som bekände sig till demokratin” (Erlander T, 1983, s.78). Med växande politiskt intresse ändrades så småningom inriktningen av studierna, och när han tog examen 1928 var det i ämnena statsvetenskap, nationalekonomi och statistik.

Tage var även med och startade Matematiska föreningen 1923, och var också dess första ordförande. Han lärde där känna den unga studenten Aina Andersson. 1930 gifte de sig när Aina hade fått anställning som lärare i Karlshamn. Det första året som gifta bodde de på skilda håll, Aina i Karlshamn och Tage i Lund, och de sågs mestadels på loven och, när ekonomin så tillät, på helgerna. Aina fortsatte som lärare hela livet och blev adjunkt i matematik och kemi.

I Matematiska föreningen hade han även fått kontakt med den blivande professorn i teoretisk fysik, Torsten Gustafsson, som kom att bli en livslång vän och samtalspart i naturvetenskapliga frågor. Tage Erlander var något så ovanligt som en politisk ledare med betydande kunskaper inom fysik. Han tilltalades inte minst naturvetenskapernas tydlighet. Världen uppförde sig enligt naturlagarna och när man upptäckte något som inte stämde med rådande teorier kunde man med forskningen som grund komma fram till nya eller modifierade förklaringsmodeller. 

I ljuset av den nöd och de sociala orättvisor som överallt var närvarande i 1920- och 30-talets Sverige utvecklades inte bara Tages politiska tänkande utan även hans syn på naturvetenskapens roll i samhället. Vetenskapen borde i synnerhet ägnas att göra livet drägligare för människorna. De vetenskapliga framstegen skulle på så sätt komma alla människor till del och med dess bidrag kunde grunden läggas till en bättre värld. En forskningsvänlig politik innefattade därför inte bara direkt stöd till forskningen utan även en stor expansion av den högre utbildningen i Sverige, som framför allt kom att ske senare under 1960-talet. 

Tage Erlander bjöd under sin statsministertid återkommande in forskare inom naturvetenskaperna för diskussioner och samtal om den vetenskapliga och samhälleliga utvecklingen. I Arvid Lagercrantz skrift Är det slut på framstegen (Tidens förlag 1980), sammanfattar han sin utvecklingsoptimistiska syn: ”…om människan tar sitt förnuft till fånga ska det gå att klara även nya framsteg.” (Lagercrantz A, 1980, s. 63)